Moment22

Sådär, då är man åter igen på hemmaplan, skall man då sammanfatta veckan i någon form av after action review. Kan man lite klichéartat börja med det faktum att om inte jag tror på mig själv gör ingen annan det heller. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, jag har inga planer, men ändå kommer stressen krypande, när jag vet vad jag har att göra blir jag stressad av allt jag har att göra. För att inte det skall bli allt för enkelt är det givetvis så att att när jag inte har något att göra blir jag stressad av det. Och det är en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur.

Vad vill jag egentligen göra med mitt liv, jag har hela tiden trott att anledningen till att jag vill arbeta med uniformsyrken och liknande beror mer på att jag har svårt att känna att jag någonsin skulle kunna vara något annat än i underläge, jämtemot vänner, arbetskamrater, flickvänner, att kunna gömma sig bakom ett ämbete, en bricka eller uniform hade antagligen gjort att jag känt att jag också kan bli accepterad. Respekterad, inte för den jag är utan för vad jag är. Men jag inser ju också att jag inte är den jag vill vara, jag har aldrig varit speciellt social, eller haft många vänner, eller varit typen som åker land och rike runt på festivaler och annat som hör ungdomen till. Nej, jag har mest suttit hemma och drömt, funderat, och letat efter något enkelt sätt att kunna synas. Givetvis har jag gång på gång insett att den enda vägen är att ta tag i mitt liv, har jag snarare blivit avskräckt än motiverad och så har det blivit ett moment22. Jag vill ta mig ur, men jag inser att det är ett projekt av enorma mått, vilket har fått mig att tveka. Och så har det gått längre och längre utan att jag gjort något tills jag insett att NU måste något hända, inte i morgon, eller om en vecka utan NU. Att för första gången i livet inte ha något alls som hindrar mig från att göra vad jag vill, jag har inget jobb som väntar, inga studier. Jag kan göra precis vad jag vill. Och vad är det då jag vill?

Sleezy movie quote.

Jag är inte typen som citerar filmer, och i synnerhet inte romantiska komedier. Men frasen har etsat sig fast i mitt huvud och säger allt jag vill ha sagt med nio ord.

Worse than the total agony of being in love?

Eeeh: till er stackare som läser, kvalitén på inläggen kommer att skifta väldigt mycket. All beroende på tycke och smak (läs: humör)

Människor med drömmar

Människor har drömmar, en del stora andra små. Men de är alla ack så viktiga. Drömmar motiverar, engagerar och driver människor att göra sitt yttersta för att uppnå dem. Och ändå är det inte nog. En del kommer att få kämpa hela sina liv utan att se röken av en dröm uppfylld, andra får det serverat på silverfat. Faktum går dock inte att frånse, världen är ett jävligt orättvist ställe.

Vad som gör mig mest ledsen, eller berörd, är människor som kämpar för något utan att veta om att deras drömmar inte kommer att bli av, människor som vet vad de vill, men saknar talang, eller som inte vågar. Kanske mest för att jag kan se mig själv i dem och deras situation. Jag har aldrig haft modet att våga ta steget fullt ut, aldrig satsat helhjärtat på något, inte vad gäller relationer, jobb eller studier. Jag vet vem jag vill vara, han som bor där innom mig, men som aldrig får komma ut. Kanske för att jag är rädd att han skall bli sårad, kanske för att jag inte riktigt vet om han finns. Men jag har insett att det jag inte har, och kanske inte kommer att får är allt för betydelsefull för att låta något så befängt som rädsla för att bli sårad, stoppa mig.

Därför hoppas jag att Du, kan ge mig en andra chans, för du betyder väldigt mycket för mig.