Iraqi motorcycle

Hittade den här medans jag surfade runt mellan halshuggningarna på liveleak.com

Sergeant Schassen goes Oz....

Har varit borta nu ett par dagar. Och jag kan väl sammanfatta det med att det varit lite småblött. Nu på hemvägen mötte jag världens regnväder och fick för första gången i livet känna på lite vattenplaning IRL, trots att jag inte körde speciellt fort var det ändå FÖR fort.

Träffade ett av mina gamla lumpenbefäl för ett par dagar sedan. Vi pratade lite löst om livet och mina eventuella planer på att åka söderut. Och fick höra att just sådana stackare som mig hade de tydligen ont om i ADF, Australian Defence Forces och sökte nu även utländska färdigutbildade NCOs. Låter ju lockande att åka söderut, men resten, krigandet och så lämnar vi nog därhän. Eller? ;)

Morgonstund har guld i mun.

Kunde inte sova i går, låg vaken hela natten, och när det väl börjat ljusna var det ju ingen ide att försöka sova. Så runt halv sex fick jag nog och tog på mig och begav mig på en löprunda. Förvånansvärt lungt och tyst i staden en söndag klockan sex. Man kunde ju nästan tro att folk hade vettigare saker att göra. Vilket sedan resulterade i att jag när jag kom hem och tagit en dusch, inte alls var så trött som jag hoppats. Så jag tänkte slappa lite framför teven, och döm om min förvåning när jag hittade Lilla huset på pärien. Ingalunda min favoritserie eller så, men det var ganska gemytligt att sitta där själv och titta. Kort därefter somnade jag i soffan och har varit mer eller mindre konstant trött hela dagen. Vilket förståss botats med kaffe och cola, så nu är jag körd. IGEN!

CSI goes local

Satt precis och tittade/tittar på en av Wallander filmerna. Och insåg plötsligt att det egentligen inte är mycket mer än CSI fast på skånska.

Jeje

Waddever...

Konsekvent?

Jag insåg precis att jag inte varit speciellt konsekvent i mitt bloggande. Började lite smått med min vad jag då trodde var, min olyckliga kärlek. (Not anymore you say?, lugn jag kommer dit, förr eller senare när jag känner att det passar) till min vadfangörjagnumedmittliv, till totalt nonsensbloggande eftersom jag insåg att det nog är ganska tråkigt att läsa om all misär, samtidigt som min vardag är högst ointressant. När jag inte äter eller sover finns inte så mycket att göra förutom shoppa (MEN nu har jag tyvärr ingen plånbok så det sket sig), hitta på något annat (Regnet har förstört hela dagen, inte en chans att jag sätter foten utanför dörren) så det har blivit till att titta på gamla inspelade VHS filmer och slösurfa.

Jag borde nog ta en såndär, 'positivt tänkande'-kurs

Regn, Roskilde, Ruinerad.

Det har under dagen varit minst sagt blött här och jag kände mig inte speciellt sugen på att ut och springa. Mina tankar är med stackarna på Roskildefestivalen som vid det här laget förhoppningsvis är dyblöta och lever i allmän misär. Ha det så roligt era fuckers. Borde ha fått tummen ur.. ja ni förstår och skaffat biljett. Nåväl, syftet med den här bloggen är ju att ni skall få vältra er i min misär, så let's go till the kärna of the pudel. Som om inte allt ovan vore nog har jag supit bort min plånbok. Visserligen hade jag inte mycket vettigt där, två hundra, mitt kontokort, ett lånekort till Halmstad stadsbibliotek. (Varför jag över huvud taget skaffade det har jag ingen aning om, jag bor inte ens i närheten av Halmstad, och har inte satt min fot i biblioteket sedan jag skaffade lånekortet, oh well, det kan väl vara en trevlig historia att berätta för barnbarnen när det beger sig).

Wanted: Job or money, whatever comes first.

Satt och letade lite jobb idag. Insåg ganska snabbt att AMS suger stenhårt. Får hoppas att man gjort ett gott intryck på ställen man haft praktik eller varit anställd. Börjar på sätt och vis känna mig lite sugen på att jobba nu faktiskt. Skrämmande, trodde aldrig att jag skulle säga något sådant.

Wet, Wet, Wet

I feel it in my fingers, I feel it in my toes, The Fett that's all around me.....

Sedan jag blev sysslolös för en dryg månad sedan har min kropp levt festivalliv utan att jag rent fysiskt lämnat soffan. Skräpmat i kopiösa mängder, rikligt med alkohol och i övrigt inte mycket mer än slappande. Men, jag känner, nu medan jag sitter och äter OLW stjärnor, att jag kanske borde ta tag i träningen nu igen, lyckligtvis har skräpmaten passerat (hyffsat) obemärkt genom min kropp och än finns inga synliga bieffekter av mitt syndiga levene, men jag är rädd att det inte kommer bli långvarigt om jag skall fortsätta såhär. Så.. jag tänkte i min enfald att jag skulle börja simma, och insåg genast vilka enorma nackdelar jag har att dras med.

#1. Det är blött,
#2. Det är jobbigt,
#3. Min MP3-spelare är inte vattentät,
#4. Det är rätt så dyrt.

Men efter lite övervägande och jämfört med att träna på gym insåg jag att blöt blir jag om jag tränar också, men av svett, och då simmar jag hellre i klorerat vatten. Två, ja, det är jobbigt, men att sitta och komponera ett styrketräningsprogram, och dessutom följa det, är nog betydligt jobbigare, simmning handlar ju i första hand om att inte drunkna, och i andra hand om att ta sig mellan bassängkanterna så fort som möjligt. Så ställningen mellan Simning - Gym är nu 2-0. Men att träna utan musik är något jag inte tycker om, visserligen spelas lite musik i simhallen, men det är inte MIN musik, så där måste jag nog döma i till gymets fördel. Slutligen, jämfört med ett gymkort är ett årskort till simhallen, riktigt överkomligt, iallafall om man ser till vad man får för pengarna.

Unity In Diversity

En tanke som slagit mig, nu när jag inte har något som binder mig här i Sverige, förutom det faktum den människa som utöver min familj betyder mest för mig, bor här, är att flytta utomlands ett tag. Jag har länge varit svag för Sydafrika. Dessvärre finns det ju vissa 'drawbacks' som det så fint heter, med landet i fråga. Exempelvis leder landet världsstatistiken vad gäller kvinnovåld. Var tjugosjätte sekund våldtas en kvinna, och en gång i veckan mördas en kvinna av sin man. Och då talar vi bara om kvinnovåld, våldet i övrigt, mot män och barn vågar jag inte ens tänka på.

Jag börjar tro att jag har en dragning för trubbel. Jag menar varför välja den enkla och bekväma vägen?

Men det är ju ganska vacker miljö iallafall. Bilden stulen från http://www.let.rug.nl/~tanja/za.html

Ovissheten lämnar åtminstone hoppet kvar

Jag kan lite småfnittrande erkänna att jag är kär, inte i någon teveserie, eller hudvårdsprodukt, utan i en högst levande människa. Alltså kär i helt ordinär bemärkelse. Trots detta vet jag varken ut eller in, de senaste dagarna har jag inte skrivit mycket positiv, snarare har jag på förhand dömt ut det hela. Jag borde vara överlycklig över att vara kär, och det kommer jag kanske bli, om jag bara fick någon respons.

Det är väl kanske så att jag har insett hur stort det här är, hur viktigt människan i fråga är, att jag inser vad jag har att förlora, om man nu kan förlora något som man inte har? Men, i slutändan kan jag inte erbjuda mer än min kärlek ändå, och om det inte räcker till, ja då ligger det utanför min kontroll ändå... Easy huh?

Moment22

Sådär, då är man åter igen på hemmaplan, skall man då sammanfatta veckan i någon form av after action review. Kan man lite klichéartat börja med det faktum att om inte jag tror på mig själv gör ingen annan det heller. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, jag har inga planer, men ändå kommer stressen krypande, när jag vet vad jag har att göra blir jag stressad av allt jag har att göra. För att inte det skall bli allt för enkelt är det givetvis så att att när jag inte har något att göra blir jag stressad av det. Och det är en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur.

Vad vill jag egentligen göra med mitt liv, jag har hela tiden trott att anledningen till att jag vill arbeta med uniformsyrken och liknande beror mer på att jag har svårt att känna att jag någonsin skulle kunna vara något annat än i underläge, jämtemot vänner, arbetskamrater, flickvänner, att kunna gömma sig bakom ett ämbete, en bricka eller uniform hade antagligen gjort att jag känt att jag också kan bli accepterad. Respekterad, inte för den jag är utan för vad jag är. Men jag inser ju också att jag inte är den jag vill vara, jag har aldrig varit speciellt social, eller haft många vänner, eller varit typen som åker land och rike runt på festivaler och annat som hör ungdomen till. Nej, jag har mest suttit hemma och drömt, funderat, och letat efter något enkelt sätt att kunna synas. Givetvis har jag gång på gång insett att den enda vägen är att ta tag i mitt liv, har jag snarare blivit avskräckt än motiverad och så har det blivit ett moment22. Jag vill ta mig ur, men jag inser att det är ett projekt av enorma mått, vilket har fått mig att tveka. Och så har det gått längre och längre utan att jag gjort något tills jag insett att NU måste något hända, inte i morgon, eller om en vecka utan NU. Att för första gången i livet inte ha något alls som hindrar mig från att göra vad jag vill, jag har inget jobb som väntar, inga studier. Jag kan göra precis vad jag vill. Och vad är det då jag vill?

Sleezy movie quote.

Jag är inte typen som citerar filmer, och i synnerhet inte romantiska komedier. Men frasen har etsat sig fast i mitt huvud och säger allt jag vill ha sagt med nio ord.

Worse than the total agony of being in love?

Eeeh: till er stackare som läser, kvalitén på inläggen kommer att skifta väldigt mycket. All beroende på tycke och smak (läs: humör)

Människor med drömmar

Människor har drömmar, en del stora andra små. Men de är alla ack så viktiga. Drömmar motiverar, engagerar och driver människor att göra sitt yttersta för att uppnå dem. Och ändå är det inte nog. En del kommer att få kämpa hela sina liv utan att se röken av en dröm uppfylld, andra får det serverat på silverfat. Faktum går dock inte att frånse, världen är ett jävligt orättvist ställe.

Vad som gör mig mest ledsen, eller berörd, är människor som kämpar för något utan att veta om att deras drömmar inte kommer att bli av, människor som vet vad de vill, men saknar talang, eller som inte vågar. Kanske mest för att jag kan se mig själv i dem och deras situation. Jag har aldrig haft modet att våga ta steget fullt ut, aldrig satsat helhjärtat på något, inte vad gäller relationer, jobb eller studier. Jag vet vem jag vill vara, han som bor där innom mig, men som aldrig får komma ut. Kanske för att jag är rädd att han skall bli sårad, kanske för att jag inte riktigt vet om han finns. Men jag har insett att det jag inte har, och kanske inte kommer att får är allt för betydelsefull för att låta något så befängt som rädsla för att bli sårad, stoppa mig.

Därför hoppas jag att Du, kan ge mig en andra chans, för du betyder väldigt mycket för mig.